Apostlagärningarna 16

1Han kom då också till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge vid namn Timoteus, som var son av en troende judisk kvinna och en grekisk fader, 2och som hade gott vittnesbörd om sig av bröderna i Lystra och Ikonium. 3Paulus ville nu att denne skulle fara med honom. För de judars skull som bodde i dessa trakter tog han honom därför till sig och omskar honom, ty alla visste att hans fader var grek. 4Och när de sedan foro genom städerna, meddelade de församlingarna till efterföljd de stadgar som voro fastställda av apostlarna och de äldste i Jerusalem. 5Så styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag. 6Sedan togo de vägen genom Frygien och det galatiska landet; de förhindrades nämligen av den helige Ande att förkunna ordet i provinsen Asien. 7Och när de hade kommit fram emot Mysien, försökte de att fara in i Bitynien, men Jesu Ande tillstadde dem det icke. 8Då begåvo de sig över Mysien ned till Troas. 9Här visade sig för Paulus i en syn om natten en macedonisk man, som stod där och bad honom och sade: “Far över till Macedonien och hjälp oss.” 10När han hade sett denna syn, sökte vi strax någon lägenhet att fara därifrån till Macedonien, ty vi förstodo nu att Gud hade kallat oss att förkunna evangelium för dem. 11Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace och dagen därefter till Neapolis 12och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni, är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades vi någon tid. 13På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod, till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned och talade med de kvinnor som hade samlats dit. 14Och en kvinna som “fruktade Gud”, en purpurkrämerska från staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som Paulus talade. 15Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon oss och sade: “Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.” Och hon nödgade oss därtill. 16Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst. 17Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade: “Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg.” 18Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig och vände sig om och sade till anden: “I Jesu Kristi namn bjuder jag dig att fara ut ur henne.” Och anden for ut i samma stund. 19Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför överhetspersonerna. 20Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de: “Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar 21och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.” 22Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön. 23Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar. 24Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken. 25Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem. 26Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor löstes. 27Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att fångarna hade kommit undan. 28Men Paulus ropade med hög röst och sade: “Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.” 29Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och Silas, bävande. 30Därefter förde han ut dem och sade: “I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?” 31De svarade: “Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.” 32Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus. 33Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk. 34Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro på Gud. 35Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna och läto säga: “Släpp ut männen.” 36Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: “Domarna hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i frid.” 37Men Paulus sade till dem: “De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.” 38Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta. 39Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut och bådo dem lämna staden. 40När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

will be added

X\