Apostlagärningarna 14

1På samma sätt tillgick det i Ikonium: de gingo in i judarnas synagoga och talade så, att en stor hop av både judar och greker kommo till tro; 2men de judar som voro ohörsamma retade upp hedningarna och väckte deras förbittring mot bröderna. 3Så vistades de där en längre tid och predikade frimodigt, i förtröstan på Herren, och han gav vittnesbörd åt sitt nådesord, i det att han lät tecken och under ske genom dem. 4Men folket i staden delade sig, så att somliga höllo med judarna, andra åter med apostlarna. 5Och när sedan, både ibland hedningar och ibland judar med deras föreståndare, en storm hade blivit uppväckt emot dem, och man ville misshandla och stena dem, 6flydde de, så snart de förstodo huru det var, till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och till trakten omkring dem. 7Och där förkunnade de evangelium. 8I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och hade aldrig kunnat gå. 9Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva botad, 10sade han med hög röst: “Res dig upp och stå på dina fötter.” Då sprang mannen upp och begynte gå. 11När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade på lykaoniskt tungomål: “Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt.” 12Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för Merkurius, eftersom det var han som förde ordet. 13Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket anställa ett offer. 14Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade 15och sade: “I män, vad är det I gören? Också vi äro människor, av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, ‘som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är’. 16Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar att gå sina egna vägar. 17Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje.” 18Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man icke offrade åt dem. 19Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, i tanke att han var död. 20Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden. Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till Derbe. 21Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia 22och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse som vi måste ingå i Guds rike. 23Därefter utvalde de åt dem “äldste” för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på. 24Sedan färdades de vidare genom Pisidien och kommo till Pamfylien. 25Där förkunnade de ordet i Perge och foro sedan ned till Attalia. 26Därifrån avseglade de till Antiokia, samma ort varifrån de hade blivit utsända, sedan man hade anbefallt dem åt Guds nåd, för det verk som de nu hade fullbordat. 27Och när de hade kommit dit, kallade de tillhopa församlingen och omtalade för dem huru stora ting Gud hade gjort med dem, och huru han för hedningarna hade öppnat en dörr till tro. 28Sedan vistades de där hos lärjungarna en ganska lång tid.

will be added

X\