Apostlagärningarna 13

1I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes’ fosterbroder, och Saulus. 2När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: “Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.” 3Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad. 4Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern. 5Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom tjänare. 6Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus, 7som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord. 8Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma till tro. 9Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och fäste ögonen på honom 10och sade: “O du djävulens barn, du som är full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar? 11Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen.” Och strax föll töcken och mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom. 12När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över Herrens lära och kom till tro. 13Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem. 14Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig där. 15Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: “Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.” 16Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: “I män av Israels hus och I som ‘frukten Gud’, hören mig. 17Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut därifrån ‘med upplyft arm’. 18Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem i öknen. 19Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar åt dem. 20Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid. 21Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis’ son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. 22Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem. Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: ‘Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall i alla stycken göra min vilja.’ 23Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel. 24Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. 25Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: ‘Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.’ 26Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här, I som ‘frukten Gud’, till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt. 27Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses; 28och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom. 29När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav. 30Men Gud uppväckte honom från de döda. 31Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans vittnen inför folket. 32Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå, 33såsom ock är skrivet i andra psalmen: ‘Du är min Son, jag har i dag fött dig.’ 34Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: ‘Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften som jag i trofasthet har givit åt David.’ 35Därför säger han ock i en annan psalm: ‘Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.’ 36När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen; 37men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen. 38Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder, 39och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses’ lag kunden bliva friade. 40Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos profeterna: 41‘Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder.’” 42När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak. 43Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd. 44Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord. 45Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade. 46Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: “Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna. 47Ty så har Herren bjudit oss: ‘Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.’” 48När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv. 49Och Herrens ord utbredde sig över hela landet. 50Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som “fruktade Gud”, så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område. 51Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig till Ikonium. 52Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

will be added

X\