Andra Samuelsboken 3

1Kriget mellan Sauls hus och Davids hus blev långvarigt. Därunder blev David allt starkare och starkare, men Sauls hus allt svagare och svagare. 2I Hebron föddes söner åt David. hans förstfödde var Amnon, som han fick med Ahinoam från Jisreel. 3Hans andre son var Kilab, som han fick med Abigal, karmeliten Nabals hustru, och den tredje var Absalom, son till Maaka, som var dotter till Talmai, konungen i Gesur. 4Den fjärde var Adonia, Haggits son, och den femte var Sefatja, Abitals son. 5Den sjätte var Jitream, som David fick med sin hustru Egla. Dessa föddes åt David i Hebron. 6Så länge kriget varade mellan Sauls hus och Davids hus, bistod Abner kraftigt Sauls hus. 7Men Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter; och Is-Boset sade till Abner: “Varför har du gått in till min faders bihustru?” 8För dessa hans ord blev Abner mycket vred och sade: “Är jag då ett hundhuvud från Juda land? Just då jag bevisar barmhärtighet mot din fader Sauls hus, mot hans bröder och hans vänner, och icke har låtit dig falla i Davids hand, just då tillvitar du mig att hava begått en missgärning med denna kvinna. 9Gud straffe Abner nu och framgent, om jag icke hädanefter handlar så mot David som HERREN med ed har lovat honom: 10jag vill göra så, att konungadömet tages ifrån Sauls hus, och att i stället Davids tron bliver upprest över både Israel och Juda, från Dan ända till Beer-Seba.” 11Då tordes han icke säga ett ord mer åt Abner, av fruktan för honom. 12Men Abner skickade strax sändebud till David och lät säga: “Vem tillhör landet?”, och lät vidare säga: “Slut förbund med mig, så skall jag bistå dig och göra så, att hela Israel går över till dig.” 13Han svarade: “Gott! Jag vill sluta förbund med dig. Men en sak fordrar jag av dig, nämligen att du icke träder fram inför mitt ansikte utan att hit medföra Mikal, Sauls dotter, när du kommer för att träda fram inför mitt ansikte.” 14Därefter skickade David sändebud till Is-Boset, Sauls son, och lät säga: “Giv mig åter min hustru Mikal, som jag förvärvade mig för ett hundra filistéers förhudar.” 15Då sände Is-Boset åstad och lät taga henne ifrån hennes man, Paltiel, Lais’ son. 16Men hennes man gick med henne och följde henne under beständig gråt ända till Bahurim. Här sade Abner till honom: “Vänd om och gå dina färde.” Då vände han om. 17Och Abner hade underhandlat med de äldste i Israel och sagt: “Sedan lång tid tillbaka haven I sökt att få David till konung över eder. 18Fullborden nu edert uppsåt, ty så har HERREN sagt om David: Genom min tjänare Davids hand skall jag frälsa mitt folk Israel ifrån filistéernas hand och ifrån alla dess fienders hand.” 19Likaledes talade Abner härom med benjaminiterna. Därefter gick Abner ock åstad for att tala med David i Hebron om allt vad Israel och hela Benjamins hus hade funnit lämpligt att svara. 20När då Abner, åtföljd av tjugu man, kom till David i Hebron, gjorde David ett gästabud för Abner och hans män. 21Och Abner sade till David: “Jag vill stå upp och gå åstad och församla hela Israel till min herre konungen, för att de må sluta förbund med dig, så att du bliver konung på vad villkor dig lyster.” Sedan lät David Abner gå, och han drog bort i frid. 22Just då kommo Davids folk och Joab hem från ett strövtåg och förde med sig ett stort byte; men Abner var nu icke längre kvar hos David i Hebron, ty denne hade låtit honom gå, och han hade dragit bort i frid. 23Men när Joab och hela hans här kom hem, berättade man för honom och sade: “Abner, Ners son, kom till konungen, och denne lät honom gå, och han drog bort i frid.” 24Då gick Joab in till konungen och sade: “Vad har du gjort! Då nu Abner hade kommit till dig, varför lät du då honom gå, så att han fritt kunde draga sina färde? 25Du känner väl Abner, Ners son? Han kom hit för att bedraga dig. Han ville utforska ditt görande och låtande, och utforska allt vad du förehar. 26Sedan, när Joab hade gått ut från David, sände han bud efter Abner, och sändebuden förde denne tillbaka från Bor-Hassira. Men David visste intet därom. 27När Abner så hade kommit tillbaka till Hebron, förde Joab honom avsides till mitten av porten, under förevändning att tala enskilt med honom; där sårade han honom till döds med en stöt i underlivet—detta for att hämnas sin broder Asaels blod. 28När David sedan fick höra detta, sade han: “Jag och mitt konungadöme äro oskyldiga inför HERREN evinnerligen till Abners, Ners sons blod. 29Må det komma över Joabs huvud och över hela hans faders hus; och må i Joabs hus aldrig fattas män som hava flytning, eller som äro spetälska, eller som stödja sig på krycka, eller som falla för svärd, eller som lida brist på bröd.” 30Så hade nu Joab och hans broder Abisai dräpt Abner, därför att denne hade dödat deras broder Asael vid Gibeon, under striden. 31Och David sade till Joab och allt folket som var med honom: “Riven sönder edra kläder och höljen eder i sorgdräkt och hållen dödsklagan efter Abner.” Och konung David gick själv bakom båren. 32Så begrovo; de Abner i Hebron; och konungen brast ut i gråt vid Abners grav, och allt folket grät. 33Och konungen sjöng följande klagosång över Abner: “Måste då Abner dö en gudlös dåres död? 34Dina händer voro ju ej bundna, dina fötter ej slagna i fjättrar. Du föll såsom man faller för ogärningsmän.” Då begrät allt folket honom ännu mer.” 35Och allt folket kom för att förmå David att äta något under dagens lopp; men David betygade med ed och sade: “Gud straffe mig nu och framgent, om jag smakar bröd eller något annat, förrän solen har gått ned.” 36När folket hörde detta, behagade det dem alla väl, likasom allt annat som konungen gjorde behagade allt folket väl. 37Och allt folket och hela Israel insåg då att konungen ingen del hade haft i att Abner, Ners son, hade blivit dödad. 38Och konungen sade till sina tjänare: “I veten nogsamt att en furste och en stor man i dag har fallit i Israel. 39Men jag är ännu svag, fastän jag är smord till konung, och dessa män, Serujas söner, äro starkare än jag. HERREN vedergälle den som ont gör, efter hans ondska.”

will be added

X\