Andra Samuelsboken 16

1När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor, som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinlägel. 2Då sade konungen till Siba: “Vad vill du med detta?” Siba svarade: “Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och vinet skola de törstande hava att dricka i öknen.” 3Konungen sade: “Men var är din herres son?” Siba svarade konungen: “Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: ‘Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.’” 4Då sade konungen till Siba: “Se, allt vad Mefiboset äger skall vara ditt.” Siba svarade: “Jag faller ned för dig; låt mig finna nåd för dina ögon, min herre konung.” 5När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser. 6Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne, både till höger och till vänster. 7Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: “Bort, bort, du blodsman, du ogärningsman! 8HERREN låter nu allt Sauls hus’ blod komma tillbaka över dig, du som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.” 9Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: “Varför skall den döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.” 10Men konungen svarade: “Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit honom att förbanna David, vem törs då fråga: ‘Varför gör du så?’ 11Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tjänare: “Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har befallt honom det. 12Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag uttalas över mig.” 13Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides med honom. 14När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han där. 15Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig. 16När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: “Leve konungen! Leve konungen!” 17Absalom sade till Husai: “Är det så du visar din kärlek mot din vän? Varför har du icke följt med din vän?” 18Husai svarade Absalom: “Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos honom vill jag stanna. 19Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag ock göra det inför dig.” 20Och Absalom sade till Ahitofel: “Given nu ett råd om vad vi skola göra.” 21Ahitofel sade till Absalom: “Gå in till din faders bihustrur, som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så styrkes modet hos alla dem som hålla med dig. 22Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels ögon. 23Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd av Ahitofel både för David och för Absalom.

will be added

X\