Andra Kungaboken 6

1Profetlärjungarna sade till Elisa: “Se, rummet där vi sitta inför dig är för trångt för oss.” 2Låt oss därför gå till Jordan och därifrån hämta var sin timmerstock, så att vi där kunna bygga oss ett annat hus att sitta i.” Han svarade: “Gån åstad.” 3Men en av dem sade: “Värdes själv gå med dina tjänaren.” Han varade: “Ja, jag skall gå med.” 4Så gick han med dem. Och när de kommo till Jordan, begynte de hugga ned träd. 5Men under det att en av dem höll på att fälla en stock, föll yxjärnet i vattnet. Då gav han upp ett rop och sade: “Ack, min herre, yxan var ju lånad.” 6Gudsmannen frågade: “Var föll den i?” Och han visade honom stället. Då högg han av ett stycke trä och kastade det i där och fick så järnet att flyta upp. 7Sedan sade han: “Tag nu upp det.” Då räckte mannen ut sin hand och tog det. 8Och konungen i Aram låg i krig med Israel. Men när han rådförde sig med sina tjänare och sade: “På det och det stället vill jag lägra mig”, 9då sände gudsmannen bud till Israels konung och lät säga: “Tag dig till vara för att tåga fram vid det stället, ty araméerna ligga där.” 10Då sände Israels konung till det ställe som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till vara där. Detta skedde icke allenast en gång eller två gånger. 11Häröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: “Kunnen I icke säga mig vem av de våra det är som håller med Israels konung?” 12Då svarade en av hans tjänare: “Icke så, min herre konung; men Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som du talar i din sovkammare.” 13Han sade: “Gån och sen till, var han finnes, så att jag kan sända åstad och gripa honom.” Och man berättade för honom att han var i Dotan. 14Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här; och de kommo dit om natten och omringade staden. 15När nu gudsmannens tjänare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se att en här hade lägrat sig runt omkring staden med hästar och vagnar. Då sade tjänaren till honom: “Ack, min herre, huru skola vi nu göra?” 16Han svarade: “Frukta icke; ty de som äro med oss äro flera än de som äro med dem.” 17Och Elisa bad och sade: “HERRE, öppna hans ögon, så att han ser.” Då öppnade HERREN tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt med hästar och vagnar av eld, runt omkring Elisa. 18När de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade: “Slå detta folk med blindhet.” Då slog han dem med blindhet, såsom Elisa bad. 19Och Elisa sade till dem: “Detta är icke den rätta vägen eller den rätta staden. Följen mig, så skall jag föra eder till den man som I söken.” Därefter förde han dem till Samaria. 20Men när de kommo till Samaria, sade Elisa: “HERRE, öppna dessas ögon, så att de se.” Då öppnade HERREN deras ögon, och de fingo se att de voro mitt i Samaria. 21När då Israels konung såg dem, sade han till Elisa: “Skall jag hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?” 22Han svarade: “Du skall icke hugga ned dem. Du plägar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fånga med svärd och båge. Sätt fram för dem mat och dryck och låt dem äta och dricka, och låt dem sedan gå till sin herre igen” 23Då tillredde han åt dem en stor måltid, och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå; och de gingo till sin herre igen. Sedan kommo icke vidare några arameiska strövskaror in i Israels land. 24Därefter hände sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här och drog upp och belägrade Samaria. 25Och medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck. 26Och en gång då Israels konung gick omkring på muren ropade en kvinna till honom och sade: “Hjälp, min herre konung!” 27Han svarade: “Hjälper icke HERREN dig, varifrån skall då jag kunna skaffa hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?” 28Och konungen frågade henne: “Vad fattas dig?” Hon svarade: “Kvinnan där sade till mig: ‘Giv hit din son, så att vi få äta honom i dag, så skola vi äta min son i morgon.’ 29Så kokade vi min son och åto upp honom. Nästa dag sade jag till henne: ‘Giv nu hit din son, så att vi få äta honom.’ Men då gömde hon undan sin son.” 30När konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder, där han gick på muren. Då fick folket se att han hade säcktyg inunder, närmast kroppen. 31Och han sade: “Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas, Safats sons, huvud i dag får sitta kvar på honom.” 32Så sände han då dit en man före sig, under det att Elisa satt i sitt hus och de äldste sutto där hos honom. Men innan den utskickade hann fram till honom, sade han till de äldste: “Sen I huru denne mördarson sänder hit en man för att taga mitt huvud? Men sen nu till, att I stängen igen dörren, när den utskickade kommer; och spärren så vägen för honom med den. Jag hör nu ock ljudet av hans herres steg efter honom.” 33Medan han ännu talade med dem, kom den utskickade ned till honom. Och denne sade: “Se, detta är en olycka som kommer från HERREN; huru skall jag då längre kunna hoppas på HERREN?”

will be added

X\