Första Samuelsboken 22

1Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullams grotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höra detta, kommo de ditned till honom. 2Och till honom församlade sig alla slags män som voro i något trångmål, alla som ansattes av fordringsägare och alla missnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra man slöto sig så till honom. 3Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade till konungen i Moab: “Låt min fader och min moder få komma hitöver och vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra med mig.” 4Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingo stanna hos denne, så länge David var på borgen. 5Men profeten Gad sade till David: “Du skall icke stanna här på borgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.” Då drog David bort därifrån och kom till Heretskogen. 6Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de män som voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea under tamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det att alla hans tjänare stodo omkring honom, 7sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: “Hören, I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla giva åkrar och vingårdar och göra eder alla till över- och underhövitsmän? 8Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen har uppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isais son. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han har uppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare till att stämpla mot mig, såsom nu sker.” 9Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade då och sade: “Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubs son, i Nob. 10Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gav honom ock filistéen Goljats svärd.” 11Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek, Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och de kommo alla till konungen. 12Då sade Saul: “Hör mig, du Ahitubs son.” Han svarade: “Jag hör dig, min herre.” 13Saul sade till honom: “Varför haven I sammansvurit eder mot mig, du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärd och frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig upp mot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?” 14Ahimelek svarade konungen och sade: “Vem bland alla dina tjänare är väl så betrodd som David, han som därtill är konungens måg och hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus? 15Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom? Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela min faders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet om allt detta.” 16Men konungen sade: “Du måste döden dö, Ahimelek, du själv och hela din faders hus.” 17Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom: “Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla med David; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de det icke för mig.” Men konungens tjänare ville icke uträcka sina händer till att stöta ned HERRENS präster. 18Då sade konungen till Doeg: “Träd du fram och stöt ned prästerna.” Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästerna och dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod. 19Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, både män och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnor och får blevo slagna med svärdsegg. 20Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar, kom undan, och denne flydde bort till David. 21Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENS präster. 22Då sade David till Ebjatar: “Jag förstod redan då att edoméen Doeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det är jag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts. 23Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv, han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.”

will be added

X\