Första Samuelsboken 20

1Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: “Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd har jag begått mot dig fader, eftersom han står efter mitt liv?” 2Han svarade honom: “Bort det! Du skall icke dö. Min fader gör ju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan att uppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja detta för mig? Nej, så skall icke ske.” 3Men David betygade ytterligare med ed och sade: “Din fader vet väl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han: ‘Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må bliva bedrövad.’ Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever: det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.” 4Då sade Jonatan till David: “Vadhelst du önskar skall jag göra för dig.” 5David sade till Jonatan: “I morgon är ju nymånad, och jag skulle då rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon afton. 6Om då din fader saknar mig, så säg: ‘David utbad sig tillstånd av mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, där hela släkten nu firar sin årliga offerfest.’ 7Om han då säger: ‘Gott!’, så kan din tjänare vara trygg. Men om han bliver vred, så märker du därav att han har beslutit min ofärd. 8Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnes någon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle du föra mig till din fader?” 9Då sade Jonatan: “Bort det! Om jag märker att min fader har beslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvisso omtala det för dig.” 10Men David sade till Jonatan: “Vem skall omtala för mig detta, eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?” 11Jonatan sade till David: “Kom, låt oss gå ut på marken.” Och de gingo båda ut på marken. 12Och Jonatan sade till David: “Vid HERREN” Israels Gud: om jag finner att det låter gott för David, när jag i morgon eller i övermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jag förvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig. 13HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt min fader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låter dig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. Och HERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader. 14Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skall du väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig, så att jag slipper att dö? 15Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitt hus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fiender ifrån jorden?” 16Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävde sedan av Davids fiender vad de hade förskyllt. 17Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom, ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv; 18Jonatan sade till honom: “I morgon är nymånad, och du skall då saknas, ty din plats kommer ju att stå tom. 19Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömde dig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll dig bredvid Eselstenen. 20Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsom sköte jag till måls. 21Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upp pilarna. Om jag då säger till tjänaren: “Se, pilarna ligga bakom dig, närmare hitåt’, så tag du upp dem och kom fram, ty då kan du vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever. 22Men om jag säger så till den unge mannen: ‘Se, pilarna ligga framför dig, längre bort’, så gå dina färde, ty då sänder HERREN dig bort. 23Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERREN vittne mellan mig och dig till evig tid.” 24Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne, satte konungen sig till bords för att äta. 25Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen; och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: “Något har hänt honom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.” 27Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen, dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: “Varför har Isais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?” 28Jonatan svarade Saul: “David utbad sig tillstånd av mig att få gå till Bet-Lehem; 29han sade: ‘Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden, och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnit nåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besöka mina bröder.’ Därför har han icke kommit till konungens bord.” 30Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: “Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hade funnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skam för din moders blygd! 31Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit till mig, ty han är dödens barn.” 32Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: “Varför skall han dödas? Vad har han gjort?” 33Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och nu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David. 34Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på den andra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull, därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne. 35Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hade utsatt för David; och han hade en liten gosse med sig. 36Och han sade till gossen: “Spring och sök reda på pilarna som jag skjuter av.” Medan nu gossen sprang, sköt han pilen över honom. 37Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutit pilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: “Pilen ligger ju framför dig, längre bort.” 38Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: “Fort, skynda dig, stanna icke!” Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. 39Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan och David visste det. 40Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sig och sade till honom: “Gå och bär dem in i staden.” 41Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan; och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och David grät överljutt. 42Och Jonatan sade till David: “Gå i frid. Blive det såsom vi båda svuro vid HERRENS namn, när vi sade: ‘HERREN vare vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evig tid.’” 43Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in i staden igen.

will be added

X\