Första Samuelsboken 18

1Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv. 2Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus. 3Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv. 4Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte 5Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare. 6Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar. 7Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: “Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.” 8Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: “Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.” 9Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent. 10Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen. 11Och Saul svängde spjutet och tänkte: “Jag skall spetsa David fast vid väggen.” Men David böjde sig undan för honom, två gånger. 12Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul. 13Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare. 14Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom. 15Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer. 16Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare. 17Och Saul sade till David: “Se, min äldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper man i min tjänst, och för HERRENS krig.” Ty Saul tänkte: “Min hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.” 18Men David svarade Saul: “Vem är jag, vilka hava mina levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens måg?” 19När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten Adriel. — 20Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade detta för Saul, behagade det honom. 21Saul tänkte nämligen: “Jag skall giva henne åt honom, för att hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar honom.” Och Saul sade till David: “För andra gången kan du nu bliva min måg.” 22Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med David: “Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare hava dig kär; du hör nu bliva konungens måg.” 23Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David sade: “Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens måg? Jag är ju en fattig och ringa man.” 24Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: “Så har David sagt.” 25Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: “Konungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.” Saul hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom filistéernas hand. 26När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan tiden ännu var förlupen, 27stod David upp och drog åstad med sina män och slog av filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter Mikal till hustru. 28Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom kär. 29Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids fiende för hela livet. 30Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket berömt.

will be added

X\