Första Samuelsboken 17

1Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församlade sig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellan Soko och Aseka, vid Efes-Dammim. 2Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig i Terebintdalen; och de ställde upp sig till strid mot filistéerna. 3Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliterna stodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellan sig. 4Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namn Goljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång. 5Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklar koppar. 6Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar på sin rygg. 7Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutet höll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framför honom. 8Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade till dem: “Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jag står här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare; väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig. 9Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi vara eder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår ned honom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.” 10Och filistéen sade ytterligare: “Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra! 11Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan. 12Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem i Juda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tid en gammal man vid framskriden ålder. 13Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saul ut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut i kriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab och den tredje Samma. 14David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul. 15Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vakta sin faders får i Bet-Lehem. 16Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar kom han och ställde sig där. 17Nu sade Isai en gång till sin son David: “Tag för dina bröders räkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, och skaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret. 18Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant. 19Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalen och strida mot filistéerna.” 20Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hade bjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, som då skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri. 21Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. 22Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndade bort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder. 23Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, han som hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas här och talade såsom förut; och David hörde det. 24Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honom och fruktade storligen. 25Och Israels män sade: “Sen I mannen där, som nu träder upp? Han träder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honom vill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill han giva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt i Israel.” 26Och David sade till de man som stodo bredvid honom: “Vad får den man som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådan smälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?” 27Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; de sade: “Detta får den man som slår ned honom.” 28Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen; då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: “Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.” 29David svarade: “Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.” 30Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sin fråga, och folket gav honom samma svar som förut. 31Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det för Saul, och denne lät hämta honom. 32Och David sade till Saul: “Må ingen låta sitt mod falla. Din tjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.” 33Saul sade till David: “Icke kan du gå åstad mot denne filisté och strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och han är en stridsman allt ifrån ungdomen.” 34Men David svarade Saul: “Din tjänare har gått i vall med sin faders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ett får av hjorden, 35så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovet ur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, så fattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det. 36Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall det gå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessa djur, ty han har smädat den levande Gudens här.” 37Och David sade ytterligare: “HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.” Då sade Saul till David: “Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.” 38Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar. 39Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: “Jag kan icke gå så klädd, ty jag har aldrig försökt sådant.” Därpå lade David det av sig. 40Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, och tog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen. 41Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hans sköld bärare gick framför honom. 42Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom; ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön. 43Och filistéen sade till David: “Menar du att jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?” Och filistéen förbannade David, i det han svor vid sina gudar. 44Sedan sade filistéen till David: “Kom hit till mig, så skall jag giva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.” 45David svarade filistéen: “Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans som är Israels härs Gud, den härs som du har smädat. 46HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jag skall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skall denna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åt himmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länder förnimma att Israel har en Gud. 47Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärd och spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och han skall giva eder i vår hand.” 48När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sig David, sprang David med hast fram mot hären, filistéen till mötes. 49Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden. 50Så övervann David filistéen med slunga och sten och slog filistéen till döds, 51utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprang David fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hans svärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honom dödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nu sågo att deras kämpe var död, flydde de. 52Men Israels och Juda man stodo upp och höjde ett härskri och förföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ända intill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna på vägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron. 53Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna, vände de tillbaka och plundrade deras läger. 54Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält. 55När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade han härhövitsmannen Abner: “Vems son är denne yngling, Abner?” Abner svarade: “Så sant du lever, konung, jag vet det icke.” 56Då sade konungen: “Hör då efter, vems son den unge mannen är.” 57När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjäl filistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul, medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand. 58Då sade Saul till honom: “Vems son är du, yngling” David svarade: “Din tjänare Isais, betlehemitens, son.”

will be added

X\