I & II Kungaboken 22

1Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellan Aram och Israel. 2Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israels konung. 3Och Israels konung sade till sina tjänare: “I veten ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga det icke ifrån konungen i Aram.” 4Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägra Ramot i Gilead?” Josafat svarade Israels konung: “Jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!” 5Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: “Fråga dock först HERREN härom.” 6Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra män, och frågade dem: “Skall jag draga åstad mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?” De svarade: “Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.” 7Men Josafat sade: “Finnes här ingen annan HERRENS profet, så att vi kunna fråga genom honom?” 8Israels konung svarade Josafat: “Här finnes ännu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenast olycka.” Josafat sade: “Konungen säge icke så.” 9Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: “Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.” 10Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en på sin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem. 11Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: “Så säger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att de förgöras.” 12Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: “Drag upp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.” 13Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honom och sade: “Det är så, att profeterna med en mun lova konungen lycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, och lova också du lycka.” 14Men Mika svarade: “Så sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som HERREN säger till mig.” 15När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: “Mika, skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det, eller skola vi avstå därifrån?” Han svarade honom: “Drag ditupp, så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.” 16Men konungen sade till honom: “Huru många gånger skall jag besvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENS namn?” 17Då sade han: “Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, likt får som icke hava någon herde. Och HERREN sade: ‘Dessa hava icke någon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en till sitt.’” 18Då sade Israels konung till Josafat: “Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?” 19Men han sade: “Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta på sin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hans högra sida och på hans vänstra. 20Och HERREN sade: ‘Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?’ Då sade den ene så och den andre så. 21Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade: ‘Jag vill locka honom därtill.’ HERREN frågade honom: ‘På vad sätt?’ 22Han svarade: ‘Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.’ Då sade han: ‘Du må försöka att locka honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.’ 23Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skall komma över dig.” 24Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: “På vilken väg har då HERRENS Ande gått bort ifrån mig för att tala med dig?” 25Mika svarade: “Du skall få se det på den dag då du nödgas springa från kammare till kammare för att gömma dig.” 26Men Israels konung sade: “Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen. 27Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisen honom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.” 28Mika svarade: “Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN icke talat genom mig.” Och han sade ytterligare: “Hören detta, I folk, allasammans.” 29Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead. 30Och Israels konung sade till Josafat: “Jag vill förkläda mig, när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut i striden. 31Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvå vagnshövitsmän: “I skolen icke giva eder i strid med någon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.” 32När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de: “Förvisso är detta Israels konung”, och vände sig därför till anfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop. 33Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke var Israels konung, vände de om och läto honom vara. 34Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israels konung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven: “Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.” 35Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stod upprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav han upp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen. 36Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: “Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!” 37Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och man begrov konungen där i Samaria. 38Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och skökorna badade sig däri—såsom HERREN hade sagt. 39Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som han byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika. 40Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blev konung efter honom. 41Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels konungs, fjärde regeringsår. 42Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och han regerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter. 43Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika av ifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon. 44Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambära offer och tända offereld på höjderna. 45Och Josafat höll fred med Israels konung. 46Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika. 47Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där, vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid. 48I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där. 49Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå till Ofir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledo skeppsbrott vid Esjon-Geber. 50Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: “Låt mitt folk fara med ditt folk på skeppen.” Men Josafat ville icke. 51Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hos sina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom. 52Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regerade över Israel i två år. 53Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin faders och sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans som hade kommit Israel att synda. 54Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN, Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.

will be added

X\