I & II Kungaboken 20

1Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hade med sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drog upp och belägrade Samaria och ansatte det. 2Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israels konung, 3och lät säga honom: “Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn tillhör mig ock.” 4Israels konung svarade och sade: “Såsom du har sagt, min herre konung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.” 5Men sändebuden kommo tillbaka och sade: “Så säger Ben-Hadad: Jag har ju sänt till dig och låtit säga: ‘Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.’ 6Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända mina tjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dina tjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga med sig och föra bort.” 7Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet och sade: “Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty när han sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.” 8Alla de äldste och allt folket sade till honom: “Hör icke på honom och gör honom icke till viljes.” 9Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: “Sägen till min herre konungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare, det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.” Och sändebuden vände tillbaka med detta svar. 10Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: “Gudarna straffe mig nu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fylla händerna på allt det folk som följer mig.” 11Men Israels konung svarade och sade: “Sägen så: Icke må den som omgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner det av sig.” 12Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack med konungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: “Gören eder redo.” Och de gjorde sig redo till att angripa staden. 13Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade: “Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag giva den i din hand, på det att du må förnimma att jag är HERREN.” 14Då frågade Ahab: “Genom vem? Han svarade: “Så säger HERREN: Genom landshövdingarnas män.” Han frågade ytterligare: “Vem skall begynna striden?” Han svarade: “Du själv.” 15Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro två hundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, alla Israels barn, sju tusen man. 16Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadad höll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans med de trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp. 17Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare som Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från Samaria. 18Då sade han: “Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripen dem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen dem ock levande.” 19Men när dessa—landshövdingarnas män och hären som följde dem—hade kommit ut ur staden, 20höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan på en häst, jämte några ryttare. 21Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären och vagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag. 22Men profeten trädde fram till Israels konung och sade till honom: “Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra, ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.” 23Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: “Deras gud är en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt oss nu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem övermäktiga. 24Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarna från hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe. 25Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva dem övermäktiga.” Och han lyssnade till deras ord och gjorde så. 26Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp till Afek för att strida mot Israel. 27Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med livsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägrade sig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det att araméerna uppfyllde landet. 28Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: “Så säger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: ‘HERREN är en bergsgud och icke en dalgud’, därför giver jag hela denna stora hop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.” 29Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjunde dagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméerna hundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag. 30De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned över tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flydde också och kom in i staden och sprang från kammare till kammare. 31Då sade hans tjänare till honom: “Vi hava hört att konungarna av Israels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktyg om våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israels konung; kanhända låter han dig då få leva.” 32Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sina huvuden och kommo så till Israels konung och sade: “Din tjänare Ben-Hadad beder: ‘Låt mig få leva.’” Han svarade: “Är han ännu vid liv, han min broder?” 33Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade att taga fasta därpå och sade: “Ja, din broder är Ben-Hadad.” Han sade: “Gån och hämten honom hit.” Då gav sig Ben-Hadad åt honom, och han lät honom stiga upp i sin vagn. 34Och Ben-Hadad sade till honom: “De städer som min fader tog från din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkning få inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick göra i Samaria.” “Välan”, sade Ahab, “på sådana villkor vill jag giva dig fri.” Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri. 35Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till en annan: “Slå till mig.” Men mannen vägrade att slå honom. 36Då sade han till honom: “Eftersom du icke har lyssnat till HERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du går ifrån mig.” Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon emot honom och slog ned honom. 37Sedan träffade han en annan man och sade: “Slå till mig.” Och mannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav. 38Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedan han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över ögonen. 39När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade: “Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en man kom därifrån och förde till mig en annan man och sade: ‘Vakta denne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.’ 40Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här än där, att mannen kom undan.” Israels konung sade till honom: “Din dom är given; du har ju själv avkunnat den.” 41Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israels konung kände igen honom och såg att han var en av profeterna. 42Och han sade till konungen: “Så säger HERREN: Därför att du har släppt ur din hand den man som av mig var given till spillo, skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folk såsom det har gått hans folk.” 43Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom till Samaria.

will be added

X\