I & II Kungaboken 2

1Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son Salomo och sade: 2“Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig såsom en man. 3Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig; 4så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han sade: ‘Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då’—sade han—‘skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av dig.’ 5Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter. 6Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med frid fara ned i dödsriket. 7Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom. 8Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och sade: ‘Jag skall icke döda dig med svärd.’ 9Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå hår med blod fara ned i dödsriket.” 10och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad. 11Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år. 12Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han konungamakt blev starkt befäst. 13Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon frågade då: “Har du gott att meddela?” Han svarade: “Ja.” 14Därefter sade han: “Jag har något att tala med dig om.” Hon svarade: “Tala.” 15Då sade han: “Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans. 16Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig.” Hon svarade honom: “Tala.” 17Då sade han: “Säg till konung Salomo—dig visar han ju icke bort—att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.” 18Bat-Seba svarade: “Gott! Jag skall själv tala med konungen om dig.” 19Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans högra sida. 20Därefter sade hon: “Jag har en enda liten bön till dig. Visa icke bort mig.” Konungen svarade henne: “Framställ din bön, min moder; jag vill ingalunda visa bort dig.” 21Då sade hon: “Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia till hustru.” 22Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: “Varför begär du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna begära konungadömet åt honom—han är ju min äldste broder—ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.” 23Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: “Gud straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall få umgälla att han har talat detta. 24Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.” 25Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog. 26Och till prästen Ebjatar sade konungen: “Gå bort till ditt jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit allt vad han har fått lida. 27Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade talat i Silo över Elis hus. 28Då nu ryktet härom kom till Joab—som ju hade slutit sig till Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom—flydde han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret. 29Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo åstad Benaja, Jojadas son, och sade: “Gå och stöt ned honom.” 30När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: “Så säger konungen: Gå bort härifrån.” Men han svarade: “Nej; här vill jag dö.” När Benaja framförde detta till konungen och sade: “Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig”, 31sade konungen till honom: “Gör såsom han har sagt, stöt ned honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit. 32Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min fader David visste det, nämligen Abner, Ners son, härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen i Juda. 33Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvud för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid till evig tid. 34Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen. 35Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe. 36Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom: “Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit. 37Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget huvud.” 38Simei sade till konungen: “Vad du har talat är gott; såsom min herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.” Och Simei bodde i Jerusalem en lång tid. 39Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för Simei och sade: “Dina tjänare äro i Gat.” 40Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså åstad och hämtade sina tjänare från Gat. 41Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, 42sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom: “Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och sagt till dig: ‘Det må du veta, att på den dag du går ut och begiver dig hit eller dit skall du döden dö’? Och du svarade mig: ‘Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.’ 43Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud som jag har givit dig?” 44Och konungen sade ytterligare till Simei: “Du känner själv allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. 45Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall bliva befäst inför HERREN till evig tid.” 46På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev befäst i Salomos hand.

will be added

X\