I & II Kungaboken 1

1Konung David var nu gammal och kommen till hög ålder; och ehuru man höljde täcken över honom, kunde han dock icke hålla sig varm. 2Då sade hans tjänare till honom: “Må man för min herre konungens räkning söka upp en ung kvinna, en jungfru, som kan bliva konungens tjänarinna och sköta honom. Om hon får ligga i din famn, så bliver min herre konungen varm” 3Så sökte de då över hela Israels land efter en skön flicka; och de funno Abisag från Sunem och förde henne till konungen. 4Hon var en mycket skön flicka, och hon skötte nu konungen och betjänade honom, men konungen hade intet umgänge med henne. 5Men Adonia, Haggits son, hov sig upp och sade: “Det är jag som skall bliva konung.” Och han skaffade sig vagnar och ryttare, därtill ock femtio man som löpte framför honom. 6Hans fader hade aldrig velat bedröva honom med att säga: “Varför gör du så?” Han var ock mycket fager; och hans moder hade fött honom näst efter Absalom. 7Och han begynte underhandla med Joab, Serujas son, och med prästens Ebjatar, och dessa slöto sig till Adonia och understödde honom. 8Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, samt profeten Natan, Simei, Rei och Davids hjältar höllo icke med Adonia. 9Och Adonia slaktade får och fäkreatur och gödkalvar vid Soheletstenen, som ligger vid Rogelskällan; och han inbjöd dit alla sina bröder, konungens söner, och alla de Juda män som voro i konungens tjänst. 10Men profeten Natan, Benaja, hjältarna och sin broder Salomo inbjöd han icke. 11Då sade Natan så till Bat-Seba, Salomos moder: “Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit konung, utan att vår herre David vet därom? 12Men jag vill nu giva dig ett råd, för att du må kunna rädda ditt liv och din son Salomos liv. 13Gå in till konung David och säg till honom: ‘Har du icke, min herre konung, själv med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron? Varför har då Adonia blivit konung?’ 14Och medan du ännu är där och talar med konungen, skall jag efter dig komma in och bekräfta dina ord.” 15Så gick då Bat-Seba in till konungen, i kammaren. Konungen var nu mycket gammal; och Abisag från Sunem betjänade konungen. 16Och Bat-Seba bugade sig och föll ned för konungen. Då frågade konungen: “Vad önskar du?” 17Hon sade till honom: “Min herre, du har ju själv lovat din tjänarinna med en ed vid HERREN, din Gud: ‘Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron.’ 18Men se, nu har Adonia blivit konung, fastän du, min herre konung, ännu icke har fått veta det. 19Och han har slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet, och han har inbjudit alla konungens söner och prästen Ebjatar och härhövitsmannen Joab; men din tjänare Salomo har han icke inbjudit. 20På dig, min herre konung, äro nu hela Israels ögon riktade, i förväntan att du skall kungöra för dem vem som skall sitta på min herre konungens tron efter honom. 21Eljest torde hända, att när min herre konungen har gått till vila hos sina fäder, då bliva jag och min son Salomo hållna såsom brottslingar.” 22Medan hon ännu höll på att tala med konungen, kom profeten Natan. 23Och man anmälde det för konungen och sade: “Profeten Natan är här.” När han så kom inför konungen, föll han ned till jorden på sitt ansikte för konungen. 24Och Natan sade: “Min herre konung, är det väl du som har sagt att Adonia skall bliva konung efter dig, och att han skall sitta på din tron? 25Ty han har i dag gått ned och slaktat tjurar och gödkalvar och får i myckenhet, och har inbjudit alla konungens söner och härhövitsmännen och prästen Ebjatar, och de hålla nu på med att äta och dricka hos honom; och de ropa: ‘Leve konung Adonia!’ 26Men mig, din tjänare, och prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, och din tjänare Salomo har han icke inbjudit. 27Kan väl detta hava utgått från min herre konungen, utan att du har låtit dina tjänare vet vem som skall sitta på min herre konungens tron efter honom?” 28Då svarade konung David och sade: “Kallen hit till mig Bat-Seba.” När hon nu kom inför konungen och stod inför konungen, 29betygade konungen med ed och sade: “Så sant HERREN lever, han som har förlossat mig från all nöd: 30såsom jag lovade dig med ed vid HERREN, Israels Gud, då jag sade: ‘Din son Salomo skall bliva konung efter mig; han skall sitta på min tron i mitt ställe’, så vill jag denna dag göra.” 31Då bugade sig Bat-Seba, med ansiktet mot jorden, och föll ned för konungen och sade: “Må min herre, konung David, leva evinnerligen!” 32Och konung David sade: “Kallen till mig prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son. När dessa kommo inför konungen, 33sade konungen till dem: “Tagen eder herres tjänare med eder och sätten min son Salomo på min egen mulåsna och fören honom med till Gihon. 34Där må prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till konung över Israel; sedan skolen I stöta i basun och ropa: ‘Leve konung Salomo!’ 35Därefter skolen I följa honom hitupp, och när han kommer hit, skall han sätta sig på min tron, och så skall han vara konung i mitt ställe. Ty det är honom jag har förordnat att vara furste över Israel och Juda.” 36Då svarade Benaja, Jojadas son, konungen och sade: “Amen. Så bjude ock HERREN, min herre konungens Gud. 37Såsom HERREN har varit med min herre konungen, så vare han ock med Salomo. Ja, må han göra hans tron ännu mäktigare än min herres, konung Davids, tron.” 38Så gingo nu prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, ditned, jämte keretéerna och peletéerna, och satte Salomo på konung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. 39Och prästen Sadok tog oljehornet ur tältet och smorde Salomo. Därefter stötte de i basun, och allt folket ropade: “Leve konung Salomo!” 40Sedan följde allt folket honom upp, under det att de blåste på flöjter och visade sin glädje med ett så stort jubel, att jorden kunde rämna av deras rop. 41Men Adonia och alla de inbjudna som han hade hos sig hörde detta, just då de hade slutat att äta. När Joab nu hörde basunljudet, sade han: “Varför höres detta larm från staden?” 42Medan han ännu talade, kom Jonatan, prästen Ebjatars son; och Adonia sade: “Kom hit, ty du är en rättskaffens man och har nog ett gott glädjebudskap att förkunna.” 43Jonatan svarade och sade till Adonia: “Nej, vår herre, konung David, har gjort Salomo till konung. 44Och konungen har med honom sänt åstad prästen Sadok och profeten Natan och Benaja, Jojadas son, jämte keretéerna och peletéerna, och de hava satt honom på konungens mulåsna. 45Därefter hava prästen Sadok och profeten Natan i Gihon smort honom till konung, och sedan hava de dragit upp därifrån under jubel, och hela staden har kommit i rörelse. Härav kommer det buller som I haven hört. 46Salomo sitter nu ock på konungatronen. 47Vidare hava konungens tjänare kommit och lyckönskat vår herre konung David, och sagt: ‘Din Gud låte Salomos namn bliva ännu större än ditt namn, och hans tron ännu mäktigare än din tron.’ Och konungen har tillbett, nedböjd på sin säng; 48ja, konungen har sagt så: ‘Lovas vare HERREN, Israels Gud, som i dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag med egna ögon har fått se det!” 49Då blevo alla de inbjudna som voro hos Adonia förskräckta och stodo upp och gingo bort, var och en sin väg. 50Men Adonia fruktade så för Salomo, att han stod upp och gick bort och fattade i hornen på altaret. 51Och det blev berättat för Salomo: “Se, Adonia fruktar för konung Salomo; därför har han fattat i hornen på altaret och sagt: ‘Konung Salomo måste lova mig i dag med ed att han icke skall döda sin tjänare med svärd.’” 52Då sade Salomo: “Om han vill vara en rättskaffens man, så skall icke ett hår av hans huvud falla till jorden; men om något ont bliver funnet hos honom, så skall han dö.” 53Därefter sände konung Salomo åstad och lät hämta honom från altaret; och han kom och föll ned för konung Salomo. Då sade Salomo till honom: “Gå hem till ditt.”

will be added

X\