Första Korintierbrevet 11

1Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi. 2Kvinnan må icke vid gudstjänsten uppträda med ohöljt huvud. Herrens måltid må icke hållas på ovärdigt sätt. 2Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig. 3Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud. 4Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud. 5Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat. 6Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig. 7En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. 8Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen. 9Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull. 10Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en “makt”, för änglarnas skull. 11Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan. 12Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. — 13Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud? 14Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår, 15men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja. 16Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar. 17Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring. 18Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är. 19Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet. 20När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas; 21ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket. 22Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke. 23Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd 24och tackade Gud och bröt det och sade: “Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.” 25Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: “Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.” 26Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer. 27Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod. 28Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. 29Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig. 30Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade. 31Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda. 32Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen. 33Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra. 34Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.

will be added

X\